torsdag 21 augusti 2014

Dit hjärtat går



Jag har skrivit om hjärtat förr.
Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.
Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.
Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.
Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus
Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.
Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.
Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

tisdag 12 augusti 2014

Tillbaka till verkligheten


Efter en sommar av repetitioner, föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner. Även om det verkar vara för en kort tid framöver.
Det finns många möjligheter som rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag hålla?

Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.

Foto: Staffan Pinner
Nu senast kom jag hem från Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning, släpande och firande. Det är så värt det.
Det innebär nu en vecka av vila och kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an nya utmaningar och mål.
Jag har de senaste veckorna hört många cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen. Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)