Ett cirkushjärta

För ett par veckor sedan var jag i Cirkus Cirkörs högkvarter för att delta i ett Labb. En veckas laborerande och grottande i vad eldkonst är och skulle kunna vara. Tillsammans med artister, konstnärer, attributmakare och idésprutare spånade vi kring och testade vägar att utveckla eldkonsten sceniskt och tekniskt.

Det var flummigt, kul och otroligt givande.

Vi gick in i en veckas process utan krav, utan deadlines eller tanke om slutprodukt. Vi gick därifrån med ett ägg, en permobil och ett helt föreställningskoncept.

Mitt hjärta klappar för konsten och det klappar fortare under spänningens kittlande ögonblick.
För det som intresserar mig med konst – det är det där som inte ser ut att vara möjligt.
Det kan ha ett budskap, en djupare mening och intention åt något håll. Men det är tappas helt om publiken tappar intresset.

Jag har tidigare skrivit om Den motiverade rörelsen. Det har länge varit mitt hjärtebarn, att det ska finnas en funktion och ett syfte med allt vi gör på scen, en logisk strävan. Under veckan i Labbet kom jag att se en utveckling på min tanke om den motiverade rörelsen. Och det är just det här med att skapa intresse. Vad gör något intressant att titta på?
När tappar vi intresset? Av vilken anledning?